Monrads Gate

Jag kom alltså hem ifrån det största och mest life changing adventure ever. Sex månader i USA, Chile och Argentina. Så kommer man hem till det här och ställer sig frågan… hur går de runt?

Detta kan inte vara nyttigt för någon att läsa. Bara rubrikerna lär ju vara direkt skadliga att se. Fundera lite på vad deras löpsedlar ger för budskap! Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta. Varför vill folk läsa detta?! Är det för att man törstar efter något meningsfullt? Är det något slags hål man försöker fylla? Jag menar, folk är beredda att betala pengar för det här! Eller ännu värre: De har huggit ner massa skog för att kunna trycka det här!

Bibeln lär oss att vi ska leva i världen men inte av den.

Ganska sund idé om du frågar mig.

Sex och en halv minuts underhållning.

NEWSNEWSNEWSNEWSNEWSNEWS

Jag har börjat twittra. Det var min faster som fick mig att börja. Som hämnd tänker jag invita henne till facebook.

—

Johannes fick precis igång internet på familjens medtagna laptop. Det var det värsta som hänt på hela veckan. Eftersom internet varit ur funktion i två veckor där hemma har han en del att ta igen på Spotify-fronten. Tyvärr lyssnar han bara på låtarnas intron i rädslan att internet åter ska dö. När han dessutom lyssnar på låtar som ”Welcome to the Space Jam”, ”Can you feel the love tonight” och aladdinlåten ”I can show you the world” vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. När han sjunger med i låten och sen byter låt efter 15 sekunder bestämmer jag mig för att gråta.

—

Har haft huvudvärk och feber sen i torsdags morse och mina finaste av jeans sprack när jag skulle försöka trixa lite med en fotboll förut.

En kanonhelg med andra ord.

—

Nu bytte han till Millenium två med Markoolio.

Mitt gråt byts mot depression.

—

Är det någon som vet vilken film Metallicas intro Ecstasy of gold kommer ifrån?

Wikipedia är tillåtet.

—

Har dessutom börjat bli allergisk, börjat nysa och snora, sovit dåligt och mått illa de senaste dygnen. Sängen har varit för mjuk. Feberdrömmar. 90-talslåten ”bailamos” på hjärnan.

—

Skulle spela poker med far, bror och farbröder förut men intresset var för svagt. Blev dator istället.

—

Nu har jag det. Den gode, den onde och den fule.

—

I morgon blir det Oslo igen. Sista veckan för vår del. Den 1 juni bär det av till Karlstad igen. Det här har gått riktigt fort.

Hej och hå.

Och vad ska min blogg nu heta?

—

Kollektivet har inget namn än. Förslag tas fortfarande emot och vinnarbidraget kommer att presenteras på fredag.

Ha det bra.

Planen var ju att åka till Göteborg idag, träffa min vän Jocke, se på fotoll på storskärm, ha det gött, va lite king och sen åka till farmor och farfar i Bovallstrand (norra Bohuslän) på kvällen.

Dessvärre blev jag vrålsjuk (säger man så?). Gick av i Uddevalla, satt och låg i en busskur och väntade i en och en halv timme, åkte till farmor och farfar och lite sjuk där.

Fortfarande sjuk. Bajsont i huvudet, illamående, feber, hungrig, mätt, yr, svamp och lingon.

Nu vet ni. Ring gärna och tyck synd.

IFK vann iaf med 1-0 mot gajs. Amen.

Nu har SVT-bojkotten upphört och det går bra att se på ettan igen.

Hörde att Norge vann förresten. Folk var snabba att fira nere på stan. Sjöng och hade sig. Alla festar i Oslo ikväll, nämligen. Det är en sån kväll ikväll. Nationaldagshelg. Fest. Nationaldag. Sjunga.

Själv har jag tagit det lugnt. Sett på fotboll på den lokala puben och träffat en kompis på stan. Sen åkte jag hem och satte mig här. Har vänt på dygnet så det är ingen idé att försöka sova än. Dessutom har de fest typ tre våningar upp och musiken håller förmodligen hela hyreshuset vaket. Just nu: Justin Timbarlake.

—

Möttes förresten av detta när jag kom hem:

—

I morgon ska vi fira.

Hej.