Monrads Gate

Tio över tolv lämnade vi Monrads Gate för kanske sista gången. Jag bor inte längre i Oslo. Just nu bor jag på bussen men om några timmar bor jag hemma igen. Eller. Det gör man ju iofs alltid. Man bor ju hemma. Hemma = där man bor. Det är en annan sak att höra hemma någonstans. Jag hör på ett sätt hemma i Karlstad, det gör jag. Men under de månader jag bott i Oslo har jag mer och mer känt att jag hört hemma där också. Jag har bott där. Trivts. Haft det bra. Lärt känna stan, kollegor, nya vänner, personalen på Kiwi, mina kombos och inte minst mig själv. Jag har känt mig hemma där.

Men nu bor jag inte längre i Oslo. Nu bor jag i slo.

Som person gillar jag sällan radikala förändringar i vardagen. Därför känns det just nu tråkigt, men jag är övertygad om att det kommer bli kul att komma hem till familj och gamla vänner igen.

Tack alla som gjort min tid i Oslo till ett minne för livet. Ingen nämnd, ingen glömd heter det ju. Ni vet vilka ni är! Framför allt tack till Emanuel, Lisa och Gösta som stått ut med mig. Och alla kollegor. Och alla vänner. Ni vet vilka ni är.

Det är inte bara med vemod som jag lämnar Oslo, utan även med en gnutta sorg och en halv brunost som ligger i väskan.

Karlstad, här kommer jag.

Var det någon som läste blogginlägget om Emanuel igår? Det försvann. Vet inte riktigt varför, men det kan ha berott på anledningar.

Jag måste ändå dela med mig av det, ty det är en norgehostioria, inte klass med föregående blogginlägg, men ändå en riktig norgehistoria med samma tema. Dock utan danskar.

Jo..!

Den 3 maj bloggade jag om Emanuels läkarbesök:

[...] Emanuel har haft ont i magen från och till under en lång tid. Gick till läkaren i morse.

Sjuksköterska: Vad kan vi hjälpa dig med då?

Emanuel sa att han hade ont i magen och förklarade lite hur det kändes och var det gjorde ont, osv.

Sjuksköterska: Vad ska vi göra åt det då?

Emanuel: Jaa du… Det skulle ju kunna vara njursten så… ett urinprov kanske? Annars kan man ju kanske ta ett blodprov…

Sjuksköterska: Aa, okej. Aa, men då tar vi… då tar vi ett blodprov.
—

Han var alltså hos läkaren och allt som hände var att han själv fick komma på hur de skulle undersöka honom. Dessutom fick han inte reda på varför han hade ont. Som tur var hade han frågat om det var gratis innan. Det var det. Sa de iallafall.

Men igår fick han en räkning på 267 kr. Skitsumma, men ändå. För ingenting. Borde ju vara han som fick betalt.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag kan hur som helst inte låta bli att blogga om det här.

Det låter som en Norgehistoria, men detta är (visserligen enligt expressen men ändå) på riktigt.

Det var alltså norsken och dansken. Norsken misstänkte att han hade blivit blödarsjuk och förklarade det för dansken (som alltså var läkare på Rigshospitalet). Han sa att han kanske var hemofil, (dvs. blödarsjuk) men det blev tydligen lite för mycket att hålla reda på för dansken som skickade hem norsken då man inte brukar behandla homofili. Norsken och hans väner försökte då förklara med andra ord att han var kanske var blödarsjuk, hemofil, och inte kär i killar, homofil:

”- Vännerna sa att han var blödare men sköterskan sa ”Nej, han blöder inte något särskilt”. Då försökte de förklara att han hade hemofili – men hon sa ”Han behöver väl ingen behnadling för att attt han är homofil”, säger mannens mamma till Ekstra Bladet.”

Två dagar senare hittades norsken död.

Undrar verkligen vad den danska läkaren tänkte. Kanske tänkte han på pölse.

Eller på Bellman.