Monrads Gate

På tal om Island tog jag nyss en titt på vår gamla Islandsblogg och jag insåg att det nog var där och då jag hade min formtopp. Mitt esse. Min storhetstid. Tänk. Allt var bra på Island. Min blogg var bra på Island. Ni fattar vad jag menar. Det är där man får sina drömmar uppfyllda. Eller så.

Ett av mina favorutställen på vår Islandsblogg Bloggur är följande:

Varning. Följande stycke kan vara rätt segt. Det handlar till stor del om Isländsk nationalekonomi. Kränkningar kan förekomma i denna text. Pröva inte detta hemma. Förvara utom räckhåll för barn. Made in China och kan innehålla spår av nötter.

Kul att läsa saker man skrivit för länge sen. Och så skrev jag saker i stil med det här: ”Här är massa bilder från gårdagens utflykt. Titta om ni orkar. Annars kan ni ju se på en film eller kanske bara äta ost.” Tänk om min blogg skulle bli så rolig igen. Får satsa på det i höst i USA (om det blir nåt med det). Eller så.

Vår videoblogg var för övrigt också i världsklass. (Självgod? Jag?)

Ta mig tillbaka till mitt Island.

Jag har drabbats av nostalgi.

För ganska exakt ett år sen (25 augusti för dig som satt och undrade) åkte jag och min vapendragare Emanuel till Island för att bara ha det allmänt gött, bo, kolla in landet, kanske jobba lite och sen dra hem när tiden var inne. Det blev en helt fantastisk resa som varade i typ två månader.

Hur som helst.

De senaste dagarna har jag drabbats av någon slags Islandsnostalgi. I överdos. Dels har jag börjat jobba som snickare, alltså typ samma sak som jag jobbade med där och fått nytta för det jag lärde mig på jobbet där, och dels har jag blivit påmind på andra sätt. T.ex. genom musik. T.ex. den där låten Warwick Avenue som vi t.ex. lyssnade på några gånger varje dag den första veckan på Island. Den har jag hört nu igen, typ första gången sen dess. Kaos. Och så kände jag lukten av svavel här om dagen. Hur ofta händer det liksom? Förutom på Island? En gång typ.

Jag måste tillbaka.

Måste.

Eller vill. Jag vill tillbaka. Gör jag.

Till mitt Island.